För varje år så verkar stressen öka exponentiellt. Jag ser det ute hos de många olika organisationer som jag träffar och jag läser om det i media. Oavsett bransch och oavsett ledarskapsnivå så springer folk fortare och fortare och anpassar sig till ett arbetsliv som kräver att du är produktiv 24/7. Varför gör vi det? 

Med en så stark arbetsmarknad som vi har haft så borde vi inte ens behöva vara rädda för att förlora våra jobb och ändå så sätter vi oss och arbetar igen så snart barnen har somnat… 

Är det verkligen för att det är så jädra roligt? Är det verkligen för att vi är så passionerade? För vissa ja, men inte för de flesta. Det är inte rimligt. Så varför gör vi det? Vad är det som driver denna galenskap? Det finns många dimensioner och aspekter men en del av svaret tror jag går att finna i vår kollektiva berättelse om vilka vi är, varför vi är här och hur saker hänger ihop. 

Under alla våra frågor, vår längtan och strävan finns alltid den viktigaste av frågor – ”Vem är jag?” Är jag en separerad individ i en nyckfull, livsfarlig värld av andra separerade individer med dolda agendor? Är livet i slutändan en tävling? Eller är vi alla delar av samma helhet? Är vi alla delar av samma oändlig kraft, samma ogripbara mysterium med oändliga möjligheter att leva, uppleva, forma och skapa livet och framtiden? 

Den frågan kan vi inte ducka för. Förr eller senare, när ingen maxad almanacka i världen kan rädda oss från att möta den, kommer vi att stå nakna inför den.

Är det ens en fråga att skriva om på LinkedIn? Ja, jag tycker det. Vi behöver förena det inre med det yttre, de stora frågorna med de små. Inte skilja de åt. Då missar vi ju hela synergin! 

Jag tror att om vi istället för att skjuta upp de existentiella frågorna väver in de i arbetslivet, in i vardagen, så frigör det den kraft, intelligens, kreativitet och produktivitet som annars ligger låst i att hålla det svåra på säkert avstånd i det undermedvetna. 

Vi är inte känslolösa, nyttomaximerade varelser som kan leverera dygnet runt, året runt. Vi kan långt mer än så! Men då måste vi ge oss själva och varandra det utrymme som själen faktiskt vill ha.

I det finns inget att förlora, bara allt att vinna! För organisationerna såväl som individerna. För pengarna och resultaten såväl som livskvaliteten.

Vad händer om vi går från att försöka äga världen till att höra hemma i den?

/Jessica